play this loud baby

Jag vet att det har varit mycket tofflande de senaste dagarna. Fast samtidigt så hoppas ajg att ni inte hänger läpp för det för snart är jag er igen. Mer än någonsinn. Jag kommer att behöva er. Jag kommer att behöva någon som håller om mig medans jag gråter någon som klappar mig över håret och viskar i mitt öra att allt kommer att bli bra. Någongång. När förtvivlan har lagt sig. Det känns som jag snart borde bli van vid det här. Troligen kommer jag aldrig att vänja mig för så fort jag ser hoppet till någon form av lycka så hoppar jag på och grabba tag i det så hårt för att det inte ska försvinna. Vilket det alltid gör i allfall. Nu ska ajg skita i allt. Jag ska strunta i allt och bli kall. Lycka är inte ämnat för mig. Antaligen inte. Jag är inte fin nog. Jag är fan inte fin alls. Jag är ingenting. Jag är bara luft va. Så är det nog.
Jag är livrädd över hur det här ska sluta. Jag är så rädd hur jag ska reagrea. Jag tror det kommer gå åt helvete. Så var berädda med allt skydd ni kan få och snälla ni var berädda att plocka upp mina bitar av mig själv när jag har har gått sönder. Mitt hjärta blöder redan hur fan ska det bli på lördag? 
Jag vet precis redan nu hur lördagen kommer att se ut. 
Kommer komma hem, gå inte på mitt rum och stänga dörren, dra av mig kläderna och krypa under täcket sätta på min ipod och sen kommer jag ligga där och sakta kommer tårarana komma och blir mer och mer sen kommer jag ligga där gråtandes tills det inte finns krafter kvar och jag somnar. Jag ser det redan framför mig hur det ser ut. Förtvivlat. Helvete.
Nyår vill jag helst inte veta av. Jag vill helst vara själv. Ska fundera på det ett tag till. Dra täcket över huvudet och sen bara sova mig igenom hela jävla kvällen. För allt är ändå bara åt helvete.